Historien om Mysan
familjens första katt


Linnea & Roxiti juli 1998
Linnea äger familjens svarta shetlandsponny. När hon var 10 år hittade hon en lapp på Ekerö djuraffär om kattungar till salu. Som hästägare är det inte lätt att förhandla fram ett djur till, men mamma var lättövertalad och förstod att en kattunge hemma skulle kännas mer "egen" än en ponny i stallet. Anton hade kanin och Karolina hade även hon egen ponny. Omröstning i familjen ledde till ett ja.
Kattungen Linnea valt bodde nära. Efter samtal med ägaren var det dags att hämta. Linnea betalade 100 kr av egna pengar. Kattungen var bara 9 veckor och väldigt klen. Det fanns många katter i huset och tillgången på mat verkade rätt begränsad. Kattungen utlovades bli en "ulltuss" som mamma, pappan var okänd. Tänk vad mycket vi lärt oss om katter sen dess. Först att Mysan skulle stannat hos mamma tills hon var 12 veckor och sen att kattungar skall ha särskilt foder för att växa bra (det fick hon hos oss).
Mysans mamma

Mysan februari 2004
Mysan var pytteliten när hon kom. Hon åt massor och fick aldrig nog av oss. Vi hade sportlov och var mycket med henne. Hon följde oss överallt, även till stallet. Tack vare det träffade vi kloka människor som berättade hur det egentligen går till när man skaffar katt. Vaccination, märkning (hon tatuerades senare i ett öra) och avmaskning, förutom rätt foder och annat smått och gott.
Mysan februari 2004

Mysan mars 2004
Mysan var kolsvart, full av bus, men också kelig. Som kattunge var hon lurvig, men blev aldrig vår efterlängtade (g)ulltuss. Många kommenterade hennes tjocka och fina päls och tyckte hon var fin för att vara bondkatt. Vi som sett mamman anade att det fanns något mer än bondkatt bakåt i stamtavlan. Vi märkte aldrig att Mysan löpte, men ryktet sa att hon var gårdens tuffaste katt. Hon kom hem skadad flera gånger, en gång med en bruten tå. Vi höll henne därför inne så mycket som möjligt och tänkte att det skulle vara lättare om vi hade en katt till som sällskap.
Mysan mars 2004
Så började letandet efter ytterligare en katt. Den här gången skulle vi ha en ulltuss och den skulle vara svart. En äkta Norsk skogkatt skulle väl ändå ha (g)ulltussgaranti? Så kom Bellis in i Mysans liv. Det blev inte så kärt som vi hoppats, men de lärde sig ändå att leva sida vid sida. Med Bellis kom tanken på utställningar. Mysan kastrerades och registrerades för att kunna följa med. Dessvärre blev hon sig aldrig lik efter operationen. Hon blev aggressiv mot okända människor och det passade inte längre att ta med henne, ens som sällskapskatt.
Mysan & Bellis
april 2005

Mysan
juli 2005

Något oförklarligt hände...

Linnea och jag var bortresta, Mats och Anton var i stugan med katterna. På kvällen kom inte Mysan. Hon som aldrig varit utom synhåll mer än någon timme i taget. Efter en orolig natt insåg vi att något hänt, hon skulle aldrig vara borta så länge frivilligt. Linnea och jag var på hemresa när vi nåddes av telefonsamtalet att Anton hittat henne död. Hon låg i en buske strax utanför stugan, utan synliga yttre skador. Vad som hänt henne får vi aldrig veta. Första tanken var obduktion, men vi bestämde rätt snart att hellre lägga pengarna på en ny katt till Linnea... och så kom lilla Hedvig till oss som tröst.